On 08/21/2013 04:35 PM, Fredrik Andersson wrote:
PDP-12:an tänkte jag närmast på.
Jo den mår rätt bra. Vi har kunnat köra lite program från band och redigera assemblerkod och så. Den är kopplad via en terminalväxel till vårt nät, så man kan ansluta sig till den från våra Linuxservar, så kopplas man till terminallinan den har. Vi byggde en egen baudrategenerator i flip-chip-formfaktor och bytte ut 110-baudsgeneratorn som satt i så vi står ut. Nu har vi 16 olika baudrates och kör i 38400 tror jag det är. Processorn, minnet, konsolen, terminallinan, grafiken och bandarna funkar. Kommer inte ihåg om A/D-omvandlarna började funka helt magiskt, men vi har kört ett demo som läste dem och det funkade vill jag minnas. Nätaggregatet är fortfarande inte reparerat för att vi fortfarande måste köpa en jättegrov zener. Senast vi höll på, vilket är ett tag sen, fastnade vi på att assemblersystemet hängde sig när den väntade på nån status på terminalen som den inte får, vilket vi trodde kanske beror på att vårt RS232-transceiverkort saknar en signalledning som inte är ordentligt dokumenterad i ritningarna, typ en sensorledning för att hålremsstansen är påslagen tror jag det var. :) Assemblersystemet, LAP6-DIAL, är ganska mongo. Följer inga moderna konventioner för gränssnitt förstås. Det är ett system med editor, filhanterare och assembler, med eget bandfilsystem som också har lite egenheter. Koden man redigerar visas på XY-skärmen, och så skriver man kommandon på terminalen. Så man måste liksom sitta framför datorn, för det visas ingenting på terminalen. En ratt på A/D-panelen ställer in hur många rader kod som ska visas och hur mycket det ska flimra. En annan ratt ställer in var markören ska vara. Den ratten måste vara skruvad helt medsols för att man ska komma till command mode. Kommandon är enstaka bokstäver, och CR och LF har olika funktion. Sen skaffade sadropol barn, så nu har det inte hänt så mycket på några månader.