Jag snubblade över ett papper från Whirlwind-projektet som beskrev lite av problemen med rör, deras livslängd och hur dom testar saker. http://bitsavers.trailing-edge.com/pdf/mit/whirlwind/R-series/R-184_Computer... Kort om detta: dom körde pre-burn-tester i 100 timmar och kollade efter vissa förändringar. Dessa var med högre katodspänning än normalt. Tydligen kunde man redan efter 20 timmar se vilka rör som kommer att ställa till problem och tidigt sortera bort dessa. Intressant är problemet som påvisas med kapacitanslagret mellan katoden och oxidskiktet. Den här rapporten skrevs 1950, och jag läste lite uppföljningar senare också där man kunde se att det vara bara 1-2% av rören som havererade per kvartal, och 30000 timmars livslängd var inte särskilt ovanligt. Så tydligen så var det en viss poäng med testprocessen :-) Generellt så kan man ju säga att rör som inte leder ström mår dåligt med tiden. Jag funderade lite på det när jag micklade lite med mina NAND-heptoder, och insåg plötsligt en del saker, här är ett resonemang: - Det som är intressant för livslängd är att det går ström från katoden. - Man får anpassa kretsen så att varken anod- eller skärmgallerströmmen blir för kraftig (max dissipation). - Om man stryper g3 men leder g1 så kan man får en massa skärmgallerström man inte vill ha (för nära max), men man måste ha g2 högt för att få bra anodström. Så nu testade jag lite med mina EH90 och 6BY6. Man måste hålla Vg2 lågt för att inte gå över Wg2 som är max 1W, så istället för att mata med 75V så kopplade jag g2 bakom 10kohm mot 150V direkt. Då kommer man att få sisådär 0.4mA om g1 stryper till -10 och 9mA om g1 leder men g3 stryper, inte i närheten av 1W och katodström i stort sett hela tiden. Jag har kollat en hel del scheman men ingen har gjort så här tidigare utan matar bara g2 med konstant spänning, vilket gör att man hamnar snubblande nära maximum. Varför har ingen gjort såhär? Jag tycker det verkar som en bra ide :-) -- Ragge